Idag har jag suttit på sjukhuset hela dagen. Imorgon är den stora dagen- operationen! Jag känner mig ganska lugn, hjärnan är väl så finurligt konstruerad att man glömmer sånt som är smärtsamt och jobbigt. Jag har träffat sköterskor och läkare, både narkospersonal och kirurger. Nu vet jag vad som ska hända och det känns faktiskt bättre än jag kunde tro.
oktober 2007 forts
En annan röntgenläkare kommer in i rummet för att bevittna denna biopsi. Läkaren ber mig sitta upp och säger till sköterskan att vira in mig i en grön duk ifall det skvätter. Jag hulkar och känner paniken komma smygande. Läkaren sticker på fri hand två gånger. Rotar runt fram och tillbaka i bröstet med en lång nål helt utan vägledning av ultraljudet. Detta känns mycket makabert. Ett slafsigt innehåll trycks ut på ett antal glasskivor och sköterskan går ner till en annan avdelning för att få en så kallad snabbanalys. Läkaren avslutar, vänder sig om och går ut. Där sitter jag, storgråtande medan en annan sköterska försöker lugna mig genom att säga att läkaren alltid tar det säkra före det osäkra. Jo tack.
Snabbanalys. Hur snabbt är snabbt? Ingen kunde svara på det, men eftersom det var fredag så kunde jag nog inte räkna med nåt svar innan helgen. Tack. Trevlig helg.
Väl hemma kändes allt ganska ok igen. Jag gick ut med sonen för att titta efter fina löv. Oktober kan verkligen vara vacker. Vi hann inte mer än påbörja vårt letande förrän mobilen ringde i fickan. Det var sjukhuset. Närmare bestämt kirurgen. Där, stående i strålande eftermiddagssol med två klarröda löv i handen fick jag veta. Jag hade cancer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar